Elsa var beräknad att anlända den 7 juli men eftersom Klara dröjde 10 långa dagar över tiden förberedde vi oss på att så också skulle ske med Elsa, vi till och med förberedde oss på 3 veckor för att vara på den säkra sidan (i värmland sätter man igång förlossningen tidigast 3 veckor efter beräknad förlossningsdag om allt ser normalt ut). När den 7:e närmade sig hade vi inte någon direkt höjd beredskap. Anders hade varit ledig sedan den 20 juni tack vare föräldradagar med Klara, själv slutade jag jobba till midsommar då min semester började. Med Klara hade jag regelbundet förvärkar från ungefär vecka 30 men under denna graviditet hade endast ett par dykt upp och så pass svaga att jag inte ens visste säkert om det var värkar. Det senaste bvc-besöket någon vecka innan beräknat förlossningsdatum visade att bebisen i magen var vänd neråt, och ruckbar dvs inte fixerad (som det oftast är vid andra förlossningen). Semestern avlöpte med pyssel hemma, bad, grillning och ett ständigt kånkande av den portabla ACn mellan de rum vi för tillfället befann oss i (Anders sov med kläder och varmt täcke, då ACn brummade på med gradantalet inställt på 16 grader enligt mina önskemål varje varm natt).
Den 6:e vaknade jag och kände mig en aning annorlunda, lite tyngre än vanligt. Framåt sena eftermiddagen åkte vi till Ica Maxi och handlade och tyngdkänslan ökande plus att jag fick lite värk och sammandragning i magen. Kan det vara på gång? sa vi till varanda men slog sedan bort tanken. Middag lagades åts och jag la Klara, Anders tog in hästarna. Vid 22-tiden kom den första värken, svag och kort. Sedan kom fler och starkare, dock ganska oregelbundna men Anders började i alla fall klocka och skriva ner dess längd och intervall. Framåt nattkröken började det gå upp för oss att det kanske trots allt var något på gång och ett sms gick iväg till vår kompis Ulf som skulle komma över och barnvakta barn, hus och djur innan Anders föräldrar anlände. Även tensen åkte på och fungerade bra att kapa smärttopparna. Framåt 5 på morgonen kom värkarna allt tätare och var väldigt starka.Ulf ringdes in och kom inom en kvart, han måste ha sovit med bilnycklarna i handen och jackan på :-).
Genom ett sommarmorgonsvackert värmland åkte vi de 35 minuterna till Karlstad sjukhus och anlände till sjukhuset runt kl 6 och blev anvisade till ett rum, jag var så otroligt kissnödig och höll på att bli galen på den pedagogiska undersköterskan som skulle visa oss alla rutiner och funktioner först på larm, sänghiss osv, men sedan fick jag äntligen kissa, avbruten av 2 värkar. Efter drygt en timme på sängen där värkar och bebisens hjärtljud registrerats fick jag äntligen gå upp och röra på mig hängandes över en gåstol vilket var skönt då det var mycket lättare att ta värkarna i stående ställning. Då värkarna var ganska intensiva och regelbundna beslutade vi oss ganska snabbt att jag ville ha en ryggbedövning, dock var det skiftbyte och narkosläkaren som skulle sätta bedövningen var upptagen med av och pårapportering. Efter ett par timmar dök han dock upp och påbörjade momentet att sätta i det rör i ryggmärgen som bedövningen skulle gå in i. Han hade dock svårt att få en bra position men efter 3 försök satt den äntligen där. Tyvärr visade sig rörets position inte vara optimalt då bara halva kroppen blev bedövad medan den andra halvan förblev obedövad. Försök gjordes att dra ut röret en aning, extra doser bedövningsvätskla sprutades in (en första dos ges manuellt i röret, sedan är det en pump som hela tiden för in bedövning automatiskt). För att försöka fördela bedövningsvätskan fick jag lägga mig på vänster sida som var obedövad (aj) men det hjälpte inte heller.
Värkarna blev allt mer intensiva och den underbara lustgasen användes flitigt. Under hela förloppet, ända från den första värken profylaxanades jag med hjälp av underbar och proffsig coaching av Anders (han hade ju gjort det en gång förut) , han och andningen var min totala livlina under hela förloppet.Stående upp kände jag helt plötsligt ett väldigt tydligt tryck nedåt och något som kändes som krystvärkar. Bebisens hjärtljud började gå ner något under värkarna och därför tillkallades en förlossningsläkare som skulle ta ett blodprov från bebisens huvud för att mäta mjölksyrehalten i blodet (om det är för surt är bebisen stressad och behöver komma ut fort), även en elektrod sattes på bebisens huvud för att bättre kunna registrera hjärtljuden. Mitt i allt detta kom en ny narkosläkare som skulle sätta en ny ryggbedövning men fick vända i dörren då den perioden i öppningsfasen så att säga var över och ett nytt skeende börjat. Bebisens hjärtljud gick ner så pass att de milt (nåja) men mycket bestämt tvingade mig att ligga på vänster sida istället för den bedövade högra. Medan barnmorskor och läkare förberedde provtagningen kände jag krystvärkarna komma allt tätare och den förvånade läkaren fick lägga provtagningsutrustningen åt sidan för att istället guida oss genom slutkrystningen som gick i ett rasande tempo. Det hela gick väldigt fort och den här gången behövde inga barnmorskor hänga på magen för att klämma ut bebisen. När Elsa väl kom ut var hon ganska slö och blå och barnmorskorna fick jobba ett litet tag innan hon kvicknade till. Både jag och Anders hann bli en liten smula oroliga innan ett litet trött skrik hördes. En liten kladdig bebis kom upp på mitt bröst och tittade djupt in i våra ögon. Elsa var här!
Vi spenderade de obligatoriska 6 timmarna på förlossningen med tillhörande tester och kontroller med olika intervaller. Natten tillbringade vi på patienthotellet och efter ytterligare en efterkontroll nästföljande morgon åkte vi äntligen hem till en ivrigt väntande storasyster och vårt nya liv som tvåbarnföräldrar.
 |
| Elsa någon minut gammal |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar