Hur tar man egentligen det där beslutet att det inte går längre, att det är bäst att ge upp, inte kämpa längre, att säga farväl...
När vi nu tvingats att ta beslutet fyra gånger, de tre senaste inom loppet av mindre än ett år tittar man ibland på sig själv utifrån och konstaterar förvånat - hur orkade vi ta det där svåra beslutet, hur klarade vi att ringa veterinären och boka tid och sedan lasta in hunden eller katten till veterinären alternativt invänta veterinärens ankomst till gården, se när de undersöker, rakar bort en bit päls, sätter kanyl, titta in i din väns ögon och vet att det här är slutet, det absolut sista ögonblicket tillsammans, se när den levande blicken byts ut mot....ingenting, död. Så här efteråt vet jag faktiskt inte hur man bär sig åt, man bara gör. Man biter ihop, lever i den där otäcka overkliga känslan, man agerar, man gör...Man gör det för att det helt enkelt är ditt ansvar, du och ingen annan som måste hjälpa din vän bort från smärtan och plågorna, bort till...
Från den första sekunden med sin nya vän - från det att man lastar in sin nya häst i transporten, väljer ut sin nya valp hos uppfödaren, hämtar hem sin nya katt - vet man att ögonblicket när man måste ta beslutet att avsluta livet för sin vän kommer att komma. Som en mörk skugga finns den alltid där.
Beslutet att ta bort Húni kom när vi såg att det inte gick åt rätt håll utan åt fel. Han skulle ju långsamt bli bättre men han blev bara allt sämre. Vi försökte skära ner på den smärtstillande medicinen för att skona hans mage men fick gå upp i full styrka igen för att han fick så ont. Trots full dos hade han ändå ont. På slutet låg han mycket ner, till och med åt liggande. När han väl stod upp hade han så ont, vägde ständigt på benen, försökte avlasta genom att luta kroppen mot väggen. De sista dagarna fick han flytta ut i lösdriftshallen, där låg han mitt framför dörröppningen och tittade ut på soluppgångar och solnedgångar. Några enstaka gånger vinglade han ut några steg, stod i den kalla vinterluften, nosade i backen. Pippi var hela tiden hos honom, antingen vaktandes utanför i den lilla anslutande hagen eller inne i lösdriftshallen brevid honom. Hon vaktade honom ständigt såsom flockdjur gör över en svag och sjuk flockmedlem. Endast när vi kom ut för att mocka, fodra eller sitta hos honom slappnade hon av, försjönk genast i en stående dvala men vaknade upp lika fort när vi gick och fortsatte vakta.
Vi var mycket ute hos honom den sista tiden, ofta satt jag hos honom och klappade, berättade om alla fina minnen vi hade tillsammans, om allt roligt vi gjort tillsammans, hur mycket han betydde för oss. Han svarade genom att nafsa mig i mössan, försiktigt nosa på mina tårdränkta kinder och sakta blåsa mig på halsen, nära, nära....Vi hann ta farväl, beslutet hann mogna, vi hann förbereda oss en aning.
Det praktiska krånglade, efter en rekommendation kontaktade vi lantbrukstjänst som skulle komma och avliva och frakta bort kroppen men väntetiden var minst en vecka, alla hala vägar hade gjort att de låg efter i schemat. Hur skulle vi göra, skulle vi låta en veterinär komma ut, utföra avlivningen och sedan skulle Húnis döda kropp ligga under en presenning ute på gårdsplanen i kanske en vecka i väntan på bortforsling. Sedan lastas upp i en släpvagn full med andra döda kroppar för att sedan köras till en destruktionsanläggning. Och vem från distriksveterinärerna skulle komma, det kanske var någon som vi inte alls gillade.
Jag ringde distriksveterinärenerna för råd - den som svarade var den veterinär som tidigare varit här ett antal gånger och vaccinerat hästarna, gjort olika undersökningar och tagit flera insulinprover på Húni. Hon har varit bra både med hästarna och oss, svarat på frågor, varit engagerad och vänlig. Hon lovar att just hon skulle komma ut om vi beslutade oss för avlivning, vi fick hennes mobilnummer så vi kunde nå henne när vi beslutat oss. Skönt. Anders ringer hästkrematoriet Ellenberga gård utanför Ängelholm som säger att det bara är att komma, vi behöver inte passa någon speciell tid utan de ser till att finnas där när vi kommer. Skönt. Allt blir helt plötsligt en smula lättare. Bitarna passar ihop, faller på plats. Onsdagen ägnas åt planering, släpkärra hyrs, laststroppar, spännband och presenningar köps in.
Torsdagen kommer, overkliga känslor, omöjliga att beskriva...
Morgonen är kall, minus 15 grader, en ljust blå himmel, snögnister på trädgrenarna. Húni och jag tittar på den vackra soluppgången tillsammans i lösdriftens dörröppning, luften är klar och kall. Veterinären kommer, hon sätter kanyl, Húni får äpplen och morötter i mängder, något som hittills varit förbjudet för en diabeteshäst, nu spelar det ju ingen roll. När kanylen är satt blir Húni orolig, han får någon slags anfall, benen bär knappt, han stapplar, vinglar, tar stöd mot väggen, ögonen är uppspärrade av skräck. Vi vet inte vad som utlöser anfallet, tidigare i december hittade jag honom liggande i ett krampanfall i sin box, när jag efter att ha ringt veterinären åter kommer ut till stallet är anfallet över. Veterinären som kommer kan inte förklara, inte heller de på Strömsholm, kanske epilepsi, kanske hjärntumör, kanske inget. Kanske får han sedan fler anfall efter det, kanske inte.
Anfallet vid kanylsättande går över, vi lugnar honom, ögonen lugnar ned sig. Stapplande får vi ut honom på gårdplan, Pippi är orolig och nervös. Anders lyckas stänga in henne i lösdriften, vi vill inte att hon ser på när Húni faller och dör. Hon skriker på honom, ropen hörs genom stallväggen och ut på gårdsplan. Húni får mumsa i sig en massa morötter och äpplen, han ser lugn ut. Vi klappar och gråter. Jag blir rädd att han ska få ett nytt anfall och ber vår veterinär att ge injektionen innan något annat händer. Húni och jag ser varandra i ögonen, jag ser att han slår huvudet lite bakåt, ser att något händer i hans ögon. Jag vänder mig bort, hör att han faller, jag släpper ut all sorg. Efter en liten stund kommer vår veterinär fram, kramar min arm och frågar om jag är ok, säger att Húni nu är borta, det gick fort, på några sekunder. Anders sitter hos Húni som ligger utsträckt på backen, hans svarta man är strödd över snön, halsen och huvudet utsträckt. Vi klappar och gråter, drar in hans doft, drar handen genom manen en sista gång. Vår veterinär står med oss, hon är rörd och berörd, hon ger mig en stor kram, tittar mig i ögonen och nickar, ni har gjort det rätta. Är så tacksam att just hon är här.
Efter en stund kommer Pelle och hjälper oss att lasta på Húni på släpvagnen, Anders slår varsamt in Húni i presenningar. Nästa dag åker vi den 42 mil långa färden till hästkrematoriet, väl framme möter oss värme och vänlighet. Anders hjälper till att lasta av, vi åker hem, det känns tomt att åka hem utan Húni men rätt att lämna honom just där. Vi kommer hem till en ledsen Pippi och forsätter vårt liv utan Húni. Det är tomt och kallt. Saknaden värker och är omättlig. Tomhet.
Får se om jag måste ut och ploga för att Eva skall kunna komma hem
