Nu på kvällen satt Anders & jag och tittade på en serie på svt "Himlen kan vänta". Det handlar om några personer som mitt i livet fått livshotande sjukdomar och hur de fortsätter kämpa för att överleva och tackla livet med barn, anhöriga och sjukvården. Programmet har en så finstämd ton, enkel och rättfram men så sorglig. Antagligen mycket för att man kan relatera till sig själv, de är alla i 20-30-årsåldern och verkligen mitt i livet. Det känns orättvist, hemskt och ofattbart att de skall behöva drabbas. Det ger en påminnelse om att man ska värdesätta det man har och leva i nuet, leva som man vill och inte skjuta upp allt för mycket. Tänkvärt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar